© Jan Borgfelt

Cecil Kimber föddes den 12 april 1888 i södra London, i en tid då världen just hade upptäckt explosionsmotorn och börjat inse dess möjligheter. Cecils far ägde en firma inom tryckeribranschen i Manchester och denna blev Cecils första arbetsplats. Hans stora intresse var dock motorcyklar, han köpte sin första cykel, en 1906 Rex, vid 18 års ålder. Enligt Cecils dotter Jean Cook, började fadern tidigt att delta i träffar och tävlingar med Warrington and District Motor Cycle Club, genom vilken han lärde sig spara pengar på att själv reparera sin motorcykel.

1909 bytte han upp sig till en 1907 års Twin Rex, och fortsatte sina tävlingsförsök. Följande år var han inblandad i en svår trafikolycka, i vilken hans högra knä blev skadat. Två års konvalescens följde, under vilka hans läkare våndades över om de skulle amputera hans ben eller inte. När de just bestämt sig för amputation, började hans ben äntligen läka. Han kunde gå, han kunde t.o.m. dansa och lärde sig åka skridskor men, framförallt, han kunde köra bil!

Med hjälp av försäkringspengarna han fick för skadan, köpte Cecil en Singer 10, vilken han använde i sitt jobb, att sälja tryckfärg. När fadern ville att Cecil skulle satsa försäkringspengarna i familjeföretaget vägrade Cecil och de blev ovänner för livet. Hans far blev så bitter att han dog utan att ens tala med sonen igen. 1914 lämnade Cecil familjeföretaget för att skapa sig en egen karriär.

1915 anställdes Cecil på SheffieldSimplex, som assistent till chefsingenjören. Han bytte nu sin Singer 10 mot en 14hp Singer, som hade tävlats med på bl.a. Brooklands, där den vid flera tillfällen hade körts i 80 mph/varv (128,74 km/h, det var mycket på den tiden!).Cecil brukade senare minnas bilen som ”mitt hjärtas glädje”.
1916 bytte han jobb och började arbeta för AC Cars i Thames Ditton, men där stannade han inte länge. Dottern Jean minns, många år senare, att fadern kände sig så frustrerad och missnöjd med jobbet på AC. I sin ilska, gjorde han upp en plan om hur hela företaget borde omorganiseras. När planen presenterades för cheferna skickades den tillbaka till Cecil med orden ”Vad är nu detta för något?” Cecil slutade på AC i ren ilska.

Från AC flyttade han, nu nygift, till Martynside Aircraft i Weybridge, Surrey, precis vid Brooklandsbanan, där de nygifta bodde på ett hotell.
1919 flyttade Kimbers till Birmingham där Cecil fått jobb på E. G. Wrigley.
Här träffade han Frank Woollard, som senare hjälpte Cecil att etablera M.G. som ett eget bilmärke. Cecils jobb på Wrigleys var som arbetsledare, och Jean minns att Frank vid ett tillfälle nämnde att ”det var så rent och snyggt i maskinhallen att du kunde ha ätit middag under maskinerna”.

Genom sitt arbete på Wrigleys, som bl.a. tillverkade axlar till Morrisbilarna, kom Cecil tidigt i kontakt med William Morris och Cecil fick 1921 jobb på Morris Garages, där han, som ”sales manager” snart entusiasmerade sina medarbetare. Enligt Jean, så hade fadern en ”magisk förmåga att göra den enklaste övning till ett magisk fälttåg”. Vad Cecil saknade i ingenjörsvetenskap, tog han igen på gränslös entusiasm. Han hade ett metodiskt arbetssätt, vilket visade sig i hans smarta och målmedvetna sätt att organisera fabriken, ofta genom enkla knep som t.ex. att färgkoda olika moment. Kort sagt, Cecil var en energisk och skicklig administratör, väl före sin tid.

 

Med William Morris goda minne, började Cecil att modifiera Morrisbilarna genom att sätta på dem lättare och sportigare karosser. Fjädrarna plattades ut för att sänka bilarna och motorerna plockades isär och balanserades. Någon gång under vintern 1923/24 brukar man säga att den första M.G:n tillverkades. Men, skillnaden mellan den och motsvarande Morrisbilar var fortfarande tämligen marginell. Det viktiga är att sedan dess utvecklades M.G.-bilarna ständigt i riktning mot sportigare varianter och skillnaden till ”vanliga” Morrisbilar bara ökade och ökade.

Självklart var Cecil Kimber passionerat intresserad i racing, och han var övertygad om att framgångar på tävlingsbanorna, speciellt på kontinenten, skulle hjälpa en mindre biltillverkare att bli världsberömd. Inte fullt lika intresserad var Cecil när hans kunder kom tillbaka till fabriken med sina tävlingsbilar för att få dem lagade. Detta fick andra ta hand om…

Under åren som följde tillverkades en stor mängd M.G.-modeller fram till dess att andra världskriget bröt ut. Ett flertal vinster på tävlingsbanorna gjorde verkligen M.G. känt över hela världen. Men, framgången har också sitt pris, M.G.-fabrikens lönsamhet var inte fullt lika lysande.

1935 sålde William Morris, nu adlad till Lord Nuffield, sitt privatägda företag M.G. Car Company Ltd. till Morris Motors Ltd, och som en första åtgärd fick M.G. sluta med all fabriksracing. Nu skulle man tjäna pengar! Även utvecklingsavdelningen flyttades till Morris, vilket många tyckte var ett dråpslag.

De följande M.G.-modellerna skulle innehålla fler detaljer som var kompatibla med andra delar inom Morriskoncernen, t.ex. motorer, växellådor, axlar och bromsar. De specialiserade M.G.-motorerna med överliggande kamaxel fick lämna väg för vanliga stötstångsmotorer och de mekaniska bromsarna övergavs för hydrauliska dito, något som Cecil misstrodde. Men, trots ramaskrin från M.G.-entusiaster, sålde de nya bilarna bra, betydligt bättre än sina föregångare och M.G.-fabrikens lönsamhet ökade.

Så kom kriget 1939, och M.G.-fabriken ställdes om till krigsproduktion. Ett av de första projekten var reparation och underhåll av Matilda tanks. Dessutom sysslade man med modifiering av befintliga bilar till lättare lastbilar.

Men Cecil hade större planer för fabriken, något som hans överordnade inom Morris inte såg på med blida ögon. 1941 säkrade Kimber ett kontrakt på att sätta ihop cockpit till bombplanet Albemarle. Under de följande åren skulle M.G.-fabriken sätta ihop mer än 900 cockpits, en makalös bedrift. Tyvärr resulterade detta kontrakt i att Cecil blev avskedad från M.G. i november 1941. Han som skapat M.G. 17 år tidigare var nu avskedad.

Cecil fick snart jobb hos Charlesworths i Glouchester, karossfirman som tillverkat bl.a. öppna karosser till M.G. SA och WA.
Därifrån gick han till Specialloid Pistons i London där han fick jobb som fabrikschef.
Cecil fick aldrig uppleva freden och se sitt bilmärke växa vidare. Han dog 56 år gammal, mycket tragiskt, i en tågolycka den 4:e februari 1945.

“A sportscar shall look fast, even when it is standing still”. PB Midget 1935.

Cecil må vara död, men hans ande svävar ännu över M.G. En av Cecils deviser var ”a sportscar shall look fast, even when it is standing still”, och det stämmer ju även på dagens M.G.

Jag tror ändå att han är nöjd med vad han kan se från sin åttkantiga himmel. M.G. är än idag en sportbil för gemene man som vill uppleva körglädje, inte blott för de besuttna.

Safety Fast! och Keep Driving M.G!

Källor: M.G. The Untold Story av David Knowles och Great Marques M.G. av Chris Harvey